Jag är inte världens mest städglada person – inte ens Värmlands – eller ens Karlstads. Jag bortförklarar det gärna med att jag bor litet och att var sak helt enkelt inte har sin plats. Men ibland inser till och med jag att ett städryck behöver göras.
Då jag har en del kroppsliga besvär, med bland annat en bråkande rygg och en hjärntrötthet som ska tas med i beräkningen när någonting behöver genomföras, gör jag helst saker i intervaller. Städar lite, sätter mig i soffan eller lägger mig på golvet och vilar en stund, städar lite till… Så rullar det oftast på. Det funkar för mig men gör också att det som ska göras tar så förbaskat lång tid. Inte sällan hittar jag, i mina intervaller av vilande, någonting som är liiiite roligare att göra än att städa och så gör städningen helt halt.
Men härom veckan hittade jag en möjlig lösning på problemet – mamma.
Min mamma är bäst och hon är – om möjligt – ännu bättre på att städa. Hon är också bra på att – kärleksfullt, så klart – påpeka mina ostädade områden när hon kommer och hälsar på. Härom veckan var en sådan dag då hon skulle komma, dessutom med ganska kort varsel. Då blev det minsann fart på undertecknad. Under tidspress och med en vilja att inte ge min kära mor tillfredsställelsen att peka ut ostädade områden känns det som jag städade som aldrig förr. Jag torkade damm, skrubbade ytor, dammsög och plockade med disken. Allt så fort, men ändå så noggrant, jag kunde.
Konsekvensen av detta fick så klart ryggen ta senare, men oj vad städat och fint det blev! Och detta i precis sista sekund, dessutom. Jag var så nöjd över mig själv.
Antiklimaktiskt blev det dock sekunden efter, då det visade sig att hon inte kom längre än till min hall innan vi tog sällskap därifrån igen. Men vad gjorde väl det – jag kom hem några timmar senare till ett städat och fint hem och var fortfarande lika nöjd över mig själv.
Så detta får bli min fortsatta strategi – att alltid städa som om mamma är på väg.
